Träning under puberteten

Under denna period så sker en mycket stor fysisk utveckling. Tillväxt på längden och bredden sker. Vilken tidpunkt denna utveckling sker hos varje enskild individ varierar i stor omfattning. Detta är mycket viktigt för tränarna att ha förståelse och kunskap om. I ett åldersbestämt lag kan det rent fysiologiskt variera upp till tre-fyra år i utvecklingsgrad mellan vissa spelare. Vid bedömning av spelarnas prestation och träningsutveckling är ovanstående faktor mycket viktig att ta hänsyn till för att kunna göra rätt analys.

Träningsbelastning och svårighetsgrad av träning bör därför anpassas utifrån var varje enskild individ är i sin tillväxtfas. Rent praktiskt innebär det ofta att man måste ha ett flertal träningsgrupper i dessa åldrar för att undvika felaktig belastning hos vissa individer. Oftast krävs det därför mera än en fystränare/lag i dessa åldrar.

Periodvis under tillväxtfasen kan man hos dessa individer notera en tillfällig tillbakagång gällande koordinativa färdigheter. Mera ofta gäller det killar än tjejer. Detta beror helt enkelt på att den fysiska utvecklingen går så snabbt, vilket genererar i en tyngre kropp, längre hävarmar etc. Det tar mer eller mindre lång tid för dessa individer att anpassa sig till sina nya fysiologiska förutsättningar. När man som tränare noterar att någon av individerna är i denna fas bör man om möjligt ge tid till att förklara detta för hen. Detta för att undvika onödig frustration hos individen. I vissa fall bör man i dessa perioder även reducera och individanpassa träningen under dessa perioder.

Tillväxten ger också stora fördelar. Framförallt när det gäller deras träningsrespons avseende  styrka och kondition. Speciellt för killar kan stora förbättringar göras i muskeltillväxt och syreupptagningsförmåga i slutet på tillväxtfasen.

När det gäller tjejer så ser det lite annorlunda ut. Fram till puberteten så kan tjejerna rent fysiologiskt hålla nästan lika hög nivå som killarna i samma ålderskategori.  Under puberteten kommer dock de hormonella förändringarna medföra en så stor skillnad mellan könen att de ej lägre kan mäta sig mot varandra. Inte alltför sällan ser man en försämring avseende Vo2-max hos tjejer som är i den senare delen av tillväxtfasen. Det beror på att deras kroppssammansättning förändras under denna period. Tjejerna har inte samma utveckling muskulärt som killarna under denna period parallellt med att deras fettmassa ökar, vilket i sin tur är en naturlig del i deras utveckling. Under dessa perioder hos tjejer ser man inte alltför sällan en tillfällig nedsättning av deras prestationsförmåga.

Med den snabba tillväxten kommer även ökad risk för skador i senor och senfästen som inte hunnit med den muskulära utvecklingen. Därför bör försiktighet tillämpas när individen växer som mest så att inte skadeproblem uppstår. Styrketräningen ska ses som en tvådelad aktivitet, dels för att utveckla muskulatur men även i skadeförebyggande syfte. Lätta vikter i cirkelform är en lämplig form av styrketräning och gärna med inslag av rörelsemönster som förbereder för kommande övningar med skivstång. I sena puberteten bör mer traditionell styrketräning introduceras. Övningarna bör vara i stort rörelseomfång och med relativt höga repetitioner, samt fokus på tekniskt utförande.

Det kan vara mycket frustrerande för såväl den aktive som  för tränaren under denna period när det gäller skador. Inte alltför sällan drabbas vissa individer i denna fas av så kallade tillväxtrelaterade skador. Vanligt förekommande  skador i denna kategori är Mb schlatter och Chondromalacia patella, två typer av skador som ger smärta och funktionsnedsättning i knäna.   Även fast dessa skador är relativt ofarliga så får man inte negligera dem helt. Vid vissa tillfällen kan den aktive ha sådan hög smärta att det omöjliggör ett normalt rörelsemönster samt reducerar dess prestationsförmåga markant. Vid dylika tillstånd bör den aktive avstå från all träning som ger dessa smärtsymptom. Hur lång tid man bör vara avhållsam från dessa aktiviteter varierar stort.

Som tidigare nämnt så är risken högre för skador i framförallt  muskelsenor och dess fästen högre under denna period. Även en ökad risk för stressfraktur kan föreligga under denna period. Dylika skador  kategoriseras som överbelastningsskador.

Föreningens och tränarens förhållningssätt till dessa skador bör vara en nollvision. Dessa skador beror oftast på för mycket monoton träning, hög intensitet för ofta samt en totalt för hög träningsbelastning. Det är viktigt att man som tränare inte kategoriserar dessa skador som ”oturs-skador”. Såväl den aktive men framförallt tränaren och  föräldrarna kan påverka och förhindra dessa skador, i och med det så är det inte otur.